« tillbaka

Improvisationen är grunden för allt mitt skapande. Att improvisera inför publik innebär att valen sker så snabbt att de, i upplevelse, blir ett med nuet. Kroppens egen intelligens, intuitionen, gravitationen, lyhördheten och lyssnandet till det egna och det yttre rummet är aldrig så stark som i en improvisation. Därför är det, enligt min mening, alltid spännande att se på improvisation.

Sedan är ju improvisationen oslagbar i sin förmåga att anpassa sig till olika yttre omständigheter. Jag har improviserat på torg och i kyrkor, på glasbord, på stora och små scener, i tunnelbanan, på spårvagnar och sjukhus. Jag har improviserat i tystnad, till musik (med musiker som Jonny Axelsson, Lars Almkvist och Mats Gustafsson), till text (med skådespelare som Birgitta Ulfsson och Henrik Holmberg eller recensenten Lena Andrén...) och självklart med andra dansare (Lotta Melin, Nathalie Ruiz, Måns Erlandson, Mikael Strid, Jukka Korpi, Helena Franzén m.fl.)

De möten som uppstår i improvisationer glömmer man aldrig. Som publik är också flera av de improvisationsföreställningar jag själv sett mina starkaste sceniska upplevelser. Jag tror att det finns en närhet till själva kärnan - varför vi dansar, spelar osv. som det koreograferade verket sällan når upp till... Som publik är man dessutom delaktig på ett unikt sätt. Mina reaktioner påverkar artisterna och därmed det jag ser, eftersom det skapas i nuet. En föreställningsform med verklig tvåvägskommunikation.

Lotta Gahrton